Väldigt få miljömål är baserade på ett företags egna tankar kring miljöarbete. Istället är det samhällets ofta väldigt långtgående regleringar på miljöområdet, som man låtit göra till sina "mål". Målen som man sätter upp för sitt företag, är därmed sällan en spegling av vad man själv har för funderingar kring klotets eller närområdets miljö, utan handlar om att man är tvungen att uppfylla statens krav, och av att man får försöka göra intryck av att uppfylla statens krav så gott man kan.

Som småföretagare i allmänhet och ägare av småbåtsvarv i synnerhet, är dessa krav särskilt utmanande. På den mark där vårt varv är beläget, har det bedrivits verksamhet i ungefär 240 år. När herr Hellberg, som är handlare i Marstrand, drar igång sillsalteriet på Klöverön på 1780-talet, är staten Sverige en bräcklig sammanslutning, som inte vet riktigt vad den vill. Den hjälper emellertid Hellberg med det den kan, vilket egentligen bara är att låna ut straffångar från Marstrands fästning, till bygget av kajen på Klöverön.

När artonhundratalet gryr, har knappast svenska staten blivit starkare. I själva verket ligger stormaktsdrömmarna långt borta, och några årtionden senare börjar tusentals människor att fly fattigdomens Sverige, för att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Vad som händer på de små öarna i den svenska skärgården, är staten därmed inte särskilt intresserad av. Man vet knappt hur många som bor i den.

Vissa små framsteg görs emellertid då 1800-talet mognar. På Klöverön och andra liknande småöar byggs nu skolor, för att kunna ta hand om stora skaror barn. I början av nittonhundratalet börjar dessutom motoriseringen av fiskebåtarna slå igenom. Den svenska skärgården blomstrar.

Den svenska staten dröjer sig emellertid fortfarande kvar i ett fattigt 1800-tal. Unionsupplösningen vållar svåra sår i nationalstoltheten, och så sent som under slutet av tio-talet råder brist på mat i landet, eftersom Hjalmar Hammarsköld strikta neutralitetspolitik, gör att de spannmålsleveranser man är i så stort behov av från England, inte kan genomföras. När tjugotalet gryr talar man i Sverige om dem som var unga under första världskriget, som en förlorad generation.

När trettiotalet gryr, är Sveriges sits inte mycket bättre. Staten är fortfarande bräcklig, och börskraschen av 1929 har satt svåra spår. Den svenska exporten halveras och arbetslösheten klättrar mot 20 procent. Staten kan därmed fortfarande inte fundera särskilt mycket på vare sig landsbygden eller på vad som sker på de små öarna i skärgården.

Men, så inträffar något som skall få genomgripande följder för den svenska staten. Andra världskriget utbryter, och ännu en gång väljer Sverige att inte lägga sig. Det beslutet visar sig vara oerhört lönande. Efter kriget ligger stora delar av Europas industri i ruiner, och för Sveriges oförstörda industri är möjligheterna enorma.

Vad har nu detta med ett litet småbåtsvarv att göra? 
Under efterkrigstiden har Sverige genomgått en enorm förändring. Från att vara ett land där större delen av befolkningen bodde på lansbygden, har vi nu den starkaste urbaniseringen i Europa. Samtidigt har en flod av regleringar och höga skatter stängt det mesta av den svenska industrin. Större delen av det vi konusmerar tillverkas i låglöneländer, med låga miljökrav. Alla de småföretag man förr kunde finna i småstäder på landsbygden, är sedan länge borta, liksom tandläkare, vårdcentraler, post, bank, mataffärer och småbåtsvarv. Landsbygden har för de flesta blivit ett ställe där man tillbringar sin fritid, innan man återvänder till städerna.

Är detta en hållbar samhällskonstruktion?
Det hävdas så. I själva verket så hävdas det att detta är den enda vägen. Staten har åtagit sig ett enormt ekonomiskt ansvar, och det enda sätt man hittills identifierat för att ha råd med det, är att människor konsumerar varor som i huvudsak är tillverkade långt bortom Sveriges gränser. Problemet är att detta leder till att Sverige konsumerar resurser motsvarande fyra jordklot per år. Det är naturligtvis helt ohållbart, men också mycket svårt att göra någonting åt i brådrasket, om vi inte vill förflytta Sverige hundra år tillbaka i tiden. Det enda vi kan hoppas på är att vi lyckas transformera det sätt varpå vi bygger vår välfärd, utan att tappa vår ekonomiska hastighet.

För att återgå till ett litet småbåtsvarv i skärgården, så är det nu helt i händerna på den stat det verkar inom. Så har det inte varit särskilt länge. Under cirka tvåhundra år av den tid som verksamhet bedrivits där varvet ligger, så berodde företagets framgång helt på naturens villkor och tillgången på arbetskraft. Sedan 1970-talet är det istället statens utveckling som dikterat villkoren, vilket lett till att de allra flesta småföretag som funnits på landsbygden och i skärgården, tvingats att stänga igen.

Samtidigt med detta har staten identifierat det allvarligaste miljöhotet vi någonsin sett: den globala uppvärmningen i följd av utsläppen från sådana länder där Sverige idag låter tillverka sina konsumtionsvaror,  kommer inom kort att leda till översvämmade kuster, och att de sista småbåtsvarven får stänga igen för gott.