Klöverön är en glömd pärla i södra Bohuslän - skönt för oss som bor här, men synd för dem som aldrig hittar hit. En orsak är nog att Klöverön inte ser så gästvänlig ut från havet med sina gråa klippor - särskilt inte från norr varifrån marstrandssocietetens blickar faller på ön vid somrarnas segeltävlingar mellan Klöverön och Marstrand. Sommargästen i form av dagsländan ser följaktligen inte Klöverön många av.

Däremot är ön sedan länge omtyckt av sommarhusägare, och sommarhusen har vid det här laget ofta passerat både en och två generationer. De året-runt-boendes skara är däremot en vacklande samling. Mestadels är det äldre som bebor Klöverön vintertid. Medelåldern är säkert över sextio. Som tur är finns här två barnfamiljer, så möjligtvis kan hopp skönjas om att Klöverön förblir vid liv även på vintern i framtiden.

 Att bo på Klöverön är förstås att föra en ständig diskussion med havet. Alla klöveröbor har förstås sina erfarenheter och knep för hur man lättast tar sig från Klöverön till civilisationen och åter i olika vindar och förhållanden. Bara västanvinden har skapat flera olika skolor med olika idéer om hur man tar sig någotsånär torr till "andra sidan". De flesta som hängt med ett tag smyger upp utefter "stenen" bort mot "Karlssons sjöbod" och en bit till varefter man faller av med riktning fiskehamnen. I höjd med badplatsen på Hedvigsholmen vänder man återigen stäven mot Marstrandsön. Andra varianter är att gå riktigt långt mot väster och sedan falla av med rak kurs mot Hedvigsholmens västra kaj. Eller också skiter man i vilket, blir blöt och utstår oblida kommentarer från de bättre vetande iland, då man väl kommer dit...

Finessen är, förutom ett minimerande av vattenintaget, att ha så lång tid på sig som möjligt i det fall framdrivningsenheten behagar haverera. Vid stark vind biter en snart Rockebådarna hårt, och drivandet ned till dem går snabbare än man tror! I detta olyckliga tillstånd står - särskilt vintertid - inte mycket hjälp att få. Ändå har man ibland inget val utan måste, särskilt då man går från Fiskhamnen på Koön, gå innanför Rockebådarna. Fast då blåser det så mycket så då borde man egentligen inte gå alls. Men men...

Ibland går det emellertid inte att ta båten, hur gärna man än vill. Bilden nedan är från senaste isvintern - i februari 1996 låg isen i ca. tre veckor. En annorlunda upplevelse!

På bilden ser man också resterna efter rännan vi försökte hålla uppe in i det sista. Tyvärr blir en ränna som fryser hårdare än den obrutna isen som ligger intill - då rännan blir okörbar har man således problem. Som väl är brukar man kunna gå på isen intill då rännan frusit ihop. Innan isen blivit så tjock att den fäster vid land och inte släpper taget - blåser iväg - är det ofta besvärligt att hålla rännan, särskilt vid västlig vind. Då man kör snipa kan ibland man uppleva hur båten lyfts upp på vindsidan pga. att isen pressas in under båten. Ett tips är då att inte köra i de gamla spåren på väg tillbaka till Klöverön. Isen är nu exakt dubbelt så tjock i rännan som när man åkte över eftersom det yttre isflaket skjutits över eller under det andra några meter. Detta blir jobbigt också senare då isen vuxit så tjock att du måste forcera din båt för att ta dig över - där kommer du i godan ro, med full gas dvs. och stäven på isen, och så plötsligt tar det stopp - du har hamnat i ett område med dubbel is. Icke alls skrattretande.

Kör man snipa mellan Klöverön och Marstrand kommer man också att uppleva kylproblem i stort sett omgående. Is fastnar i kylvattenintaget och den hårt arbetande motorn överhettas snart. I detta läge återstår blott att backa fram och tillbaka en stund så att isen lossnar. Om man varit lite förutseende har man lagom till isläggningen försett båten med en rörslinga för kylning av motorns vatten. Monkens gamla julle är ett eminent exempel på detta, liksom Strubes båtar.

Ett annat alternativ, där man slipper kylproblem, är att framhärda med den lilla ekan. Det är dels ganska roligt, dessutom är det förvånansvärt effektivt. Eftersom ekan är så lätt lägger du helt sonika skrovet uppe på isen och låter främst riggen bryta isen. Man kan på detta vis hålla 15-20 knop och bryta is som till och med erbjuder snipor vissa problem.

En annan variant är förstås att köpa en lotsbåt, en hydrokopter eller något annat lämpligt färdmedel. De äldre lotsbåtarna bryter 20-30 centimeter, en kapacitet som räcker långt i vattnen kring Klöverön. Det kan bli besvärligt även för dessa dock. Vintern 2002-2003 kom det in sötvattenis och blockerade helt vattnet mellan Klöverön och Koön. Sötvattenis är som flytande sten ungefär. I kombination med detta intrång från Nordre Älv blåste det dessutom upp till västlig kuling. Isflaken placerade sig nu i en salig hårt sammanpressad röra. Bryggorna tog mycket illa vid sig av detta förfarande. Det fanns inte mycket vi kunde göra dock - krafterna blir enorma då isen pressar på, även i sådan relativt liten skala som den vi upplevde då.

Andra problem uppstår förstås då det blåser. En särskilt ledsam vinter ur det perspektivet under senare år var vintern 92/93. I januari 1993 underskred inte vindstyrkan kuling vid någon tillfälle på tre veckor! Ena dagen var det storm, nästa kuling, och så höll det på. En tidig morgon då skolbåten inte gick av någon orsak, skulle jag köra över folk till Koön med snipan (Lysbåten/Solungen). Snipor är ju förnämliga på det viset att de kan gunga i princip hur mycket som helst, det är bara att hålla sig fast. Utanför Södra Strandverket kom det dock några elaka stormbyar och bet oss i mörkret. Jag höll mig i rodret och relingen och tänkte att nu klarar den inte mer, nu är det klippt och kallskuret en gång för alla. Valda delar av sällskapet skrek, vilket inte minskade adrenalinet direkt. Men en minut till så var vi väl över, med hjärtat i halsgropen och funderingar över vad det egentligen var som var så viktigt iland.

Så kommer då juli och plötsligt har man sällskap av en mängd andra flytetyg. En sällsam upplevelse för den folkskygge klöveröbon. Nu betraktas ens båtåkande av och an mellan öarna som en förmån, och det är det ju också strängt taget. Med båtarna kommer även officiella element i form av kustbevakning och polis ägnade att hålla nere farten på båtbeståndet och att upprätthålla god lanternstandard om natten. Tyvärr är det ju många som i pur glädje, då de lämnar Albrektsundskanal och ser Marstrand, trycker ned gasreglaget ett par centimeter.

Ibland blir man litet irriterad över det här - många skador, ofrivilliga bad och mycket blodvite har uppstått under åren. Det mest besynnerliga är att samma båtförare som brukar åka förbi med stäven i himlen och näsan i groggen blir fasligt irriterade då det gungar lite då de tankar. Minnet är kort men dåligt... Tyvärr lägger sig alltid lugnet då kustbevakningen kommer, någon enstaka Smögen 45:a med liten snurra på brukar åka dit, men inga ägare av större motorbåtar. Hmm...

Klöverön är också en lurig ö på det viset att hon runt omkring sig placerat ut små grund som kan spela oförvägna besökare spratt. De populäraste brukar vara Rockebåden - det kanske mest besökta grundet i Bohuslän, knallen utanför Korsviken och stenen utanför Utkäften. Rockebåden besöks vanligen i soluppgång eller solnedgång då vattenytan reflekterar solens strålar. Den vanligaste båten på Rockebåden är definitivt en medelstor segelbåt. Hösten 2003 gick emellertid en stor skuta på i mörkret, på väg till skutträffen i Marstrand. Den höll god fart såg jag på lanternorna, men plötsligt stannade de... Lotsen fick dra loss den. Små segelbåtar med utombordare är också vanliga på Rockebåden, särskilt i västlig vind eftersom de då pga. alltför liten utombordare helt enkelt blåser ner på grundet.

De elakaste grundstötningarna brukar skådas då båten i fråga för segel. Sommaren 2003 passerade en Beneteau 441 elegant precis utanför bryggan för ostliga vindar. Vi gapade lite åt dem, men de vinkade glatt tillbaka, ett vanligt fenomen... Trettio meter utanför Steneplan smällde den så det skalv. Synd på en så fin båt - Beneteaus nyare båtar, liksom somliga konkurrenters, har prioriterat seglingsegenskaper framför råstyrka. Ett faktum som gör att man särskilt med dessa båtar bör undvika grundstötningar i hög fart...

Sommaren 2004 smällde en Swan i 50 fots klassen på Rockebåden. Undertecknad hade just lämnat bryggan på Klöverön och såg vart deras kurs skulle leda. Ropande och gestikulerande styrde jag mot dem i full fart. Men de bara vinkade åt mig och tyckte säkert att man var en lustig kuf som åkte omkring i sin eka och skrek i arla morgonstund, tyvärr vändes strax deras uppmärksamhet mot mer påtagliga bekymmer.

Fem knop? Rockebåden i bakgrunden. Sommaren 2003 åkte ViaMares amfibieplan fast. Kustbevakningen hade klockat dem i 48 knop inom fem-knopsområdet - även om du är ett flygplan blir du en båt då du sätter ned pontonerna! Eftersom det är ganska svårt med ett flygplan att hålla fem knop omgående vid landningen har därför spektakulära landningar mellan Koön och Klöverön nästan helt upphört...

Tyvärr tog kustbevakningen bort alla femknops skyltar för ett par år sedan då det beslöts att fem knop skulle gälla i hela området. Nu står det således enbart fem knop i södra och norra inloppet respektive inloppet till Albrektsunds kanal. Logiken i detta finns möjligen, dock att den är svår att skönja. Hastigheterna har dock ökat som en följd av tilltaget.

Midsommarafton brukar annars vara höjdpunkten för riktiga grundstötningar, dvs. sådana grundstötningar som är resultatet av stabilt deplacement, stärkt rorgängare och god fart. Någon gång har tom. Röda Bolaget fått rycka in. Oftast är det större fiskebåtar i trä som ägnar sig åt förfarandet.

Midsommar 1989 eller 1990. Tokigt det kan bli... (Kortet är vattenskadat i högerkanten)

Mer bilder och text kommer så småningom!