Observera att följande text kan te sig mördande tråkig för var och en som inte skiner upp vid doften av hydraulolja!
I Marstrand finns idag åtta olika mobilkranar:
Två stycken elva tons Björn-kranar på Galjholmen och Malepert.
En styck tretton tons Björn-kran på Klöverön.
Hinc robur et securitas?
En styck arton tons Grove på Hedvigsholmen.
En riktig tunglyftare för sin storlek!
En styck 38-tons Krupp på Klöverön.
En styck 50-tonnare på Ringen - fackverkskran av det gamla östtyska märket Takraf med imponerande prestanda!
En styck 60-tonnare hos Francke - likaledes fackverkskran (Demag TC150).
Francke har också en 28-tons Link-Belt i Ytterby (såld till Rönnäng)
Tyvärr är kranar rätt dyra historier. Vill du ha en ny 500-tonnare från Demag får du räkna med att punga ut ca. 25 miljoner jämte mervärdesskatt. 1250-tonnaren havator nyligen skaffat ligger på ca 80 miljoner kronor. Teleskopbomskranar i trettiotonsklassen kostar 3-4 miljoner. De kranar man finner på småbåtsvarven är därför kranar som gjort sitt på byggjobb under många år. Å andra sidan sliter man knappast ut sin kran på ett varv. Relativt sett får de kranar som hamnar på varven en behaglig ålderdom, även om de ofta används för litet tyngre lyft än vad som är tillrådligt ibland. En tumregel för när man bör sluta lyfta tycks på de flesta varv vara då kranen balanserar på två stöd. Tankar kring dynamisk respektive statisk stabilitet tycks inte alltid sättas i främsta rummet...
Principiellt gäller att du vid stora utligg nyttjar den dynamiska stabiliteten - dvs. du kan lyfta till kranen välter minus säkerhetsmarginalen. Något man som varvsarbetare därför gör är att lyfta lågt. Välter kranen landar båten mjukt och sedan är det bara att släppa ut wire. Undertecknad vill emellertid avråda från förfarandet... Betydligt värre blir det då du bryter mot de lagar som styr den statiska stabiliteten. Den statiska stabiliteten definieras av hållfastheten i stöd, bom, svängkrans etc. Följderna vid överlast blir oftast betydligt allvarligare.
Den viktigaste och dyrbaraste enskilda detaljen på kranen är svängkransen. Svängkransen är den lagring som tillåter tornet på kranen att svängas, samtidigt som den överför lyftkraften ned i chassiet. Efter långvarig och hård belastning kan svängkransen börja glappa. Då den gör det utsätts allt färre bultar för det vridande momentet - till slut går dessa av med generalhaveri till följd. Svängkransen är mycket dyr och lönar sig oftast inte på en äldre kran. Slitaget är dock som störst på en stor kran - svängkransen på Demags AC500 skall tåla 2000 tM - att jämföra med svängkransen på en normal större lastbilskran som inte behöver tåla mer än kanske 50-60 tonmeter (en tonmeter är den vridande kraft ett ton utgör om du ger det en meters hävarm).
AC700
Skall man lyfta tungt långt bort är fackverkskranen definitivt att föredra. Den hydrauliska teleskopsbommen är vansinnigt tung i sig och lämpar sig dåligt för långa utligg. Den stora nackdelen med en fackverkskran är att det är en del pyssel förknippat med att byta bomlängd. Med teleskopkranen är det bara att dra i spaken. Om man ofta måste köra med sin last är därför den sistnämnda det bättre alternativet. Att köra med hängande last är förövrigt något av det knivigare man kan företa sig, speciellt om det är trångt och marken är ojämn. Det är så mycket att tänka på att man kan bli helt trött. Ett tredimensionellt pussel med parametrar som båtens höjd, båtens värde, människors placeringar, däckens tryck, markens beskaffenhet, kranens lutning i olika ledder, belastningen på bommen i sidled, bommens vikt, båtens lutning, båtens vridning, växellådans känslighet - converter eller inte?, bromsens känslighet mm. Puh...
Annars brukar det mest besvärliga vara tunga lyft i allmänhet. Det tar lång tid innan man lär in sig på en kran och får känsla för hur kranen beter sig och vad som går. Det absolut viktigaste är förstås att det går lugnt och jämnt. Inga ryck! Den nya Krupp-kranen är på detta område väsentligt bättre än Björnen eftersom man dels aldrig behöver gasa vid lyft av vare sig bom, teleskop eller wire, dels går wiretrumman helt ryckfritt. Den kolvpump som driver Björn-kranens winch medför en liten variation i winchhastigheten som skapar rykningar, en hjälp är att gasa, men det strider mot det sunda förnuftet att stressa på ett tungt lyft. Bättre då att lyfta med bommen - något som dock för båten inåt - eller att trycka ut teleskopet - något som å andra sidan för båten utåt. Hmm... Det svåraste tycker jag emellertid är att svänga på ett bra sätt. Vid längre utligg är det svårt att undvika att lasten gungar, om man har en bra dag kan man emellertid få till returgungningar som tar ut effekten.
Det är i allmänhet lättare att sjösätta båtar än att ta upp dem ur vattnet. Båtbottnar blir som bekant hala efter en tid i det blöta. Speciellt IF-båtar är ledsamma att lyfta. Segelbåtar har också sina speciella problem i form av masten. Riggning och avriggning erbjuder ofta tillfällen att förstöra främst Windexar om man är oförsiktig - eller om någon annan är oförsiktig som den nyblivne motorbåtsägare som just passerar i avsaknad av insikter i den svallbildning hans plankpolerade skrov ger upphov till!
Typiska lyftkurvor kan se ut som följer(ton):
Björn 13 Potain 18 Kato 25 Liebherr 300 Link-Belt 28 Krupp 38 Saipem 7000
4m 13 12,3 18,5 224 22,1 31,6 14000
6m 8 8,85 12,5 164 15,2 19,2 14000
8m 5 5,9 8,1 131 10 13 14000
10m 3,2 3,8 5,2 108 7,5 8,8 14000
12m 2,5 2,5 3,6 82 5,5 6,3 14000
14m 1,5 1,6 3 71 5 5,3 14000
16m 1,1 1,4 2,3 61 3,5 4,3 14000
Observera att tabellen är ett hopkok av DIN och SAE
Här i världen är det ju så att det alltid finns något eller någon som är värre. För att träffa på de värsta inom lyftsektorn får vi vända blickarna ut mot Nordsjön och Medelhavet. Här huserar nämligen de båda jättarna Thialf och Saipem 7000. Smått vansinniga konstruktioner...
Saipem 7000
Saipem 7000 ägs av ett italienskt företag som specialiserat sig på avancerade företag ute till havs. Bl.a. är fartyget idag försett med utrustning för utläggning av rör på mycket stora djup. Till projekt man varit inblandad i hör utläggande pipelines över Svarta Havet på mer än 3000 meters djup. För att lyckas med detta använder man sig bl.a. av sensorer som mäter spänningen i rören så att man vet exakt hur mycket man kan böja dem vid nedläggningen. Huvudattraktionen är emellertid de båda kranarna som var för sig lyfter 7000 ton eller 14000 ton sammanlagt. 150 meter ut lyfter man ca. 140 ton. Saipem 7000 är 200 meter lång och över 80 meter bred. Ombord finns bla. ROV:s, tryckkammare och avancerad dykutrustning. Fartyget är också utrustat med restaurang, bar, intern-TV mm. mm.
Thialf bygger på ett liknande koncept men lyfter 200 ton mer. Saipem innehar idag det absoluta världsrekordet i tunglyft med 12100 ton. För den intresserade rekommenderar jag den intressanta tidningen "Offshore engineering".
Säkerhetsmarginalerna på mobilkranar är stora. En mobilkran tål ofta enormt mycket stryk innan den lämnar in handduken, eller släpper den snarare. Orsaken är givetvis att konsekvenserna kan bli dödliga då någonting går fel. De vanligaste kranolyckorna består emellertid i att kranar välter beroende av den mänskliga faktorn. Ofta handlar det om stöd som inte körts ut hela vägen eller om felaktigt beräknade bomlängder och utligg. Andra olyckor beror av trasiga fjädrar i joystickar som gör att joysticken faller åt något håll om man inte håller i den. Oftare tycks dock lasten i sig lämna slinget - människan igen! Vad avser lyftredskapen är oftast säkerhetsmarginalen på vanliga rundsling 6-7. Rätt använda behöver man alltså inte bekymra sig särskilt mycket för dem. Som på vägen och i världen är det människan bakom spakarna du skall vara rädd för...