Efter särskild begäran återfinns nu texten som delades ut i samband med minnesstunden som hölls i hemmet på Klöverön fredagen den sextonde september 2005 nedan. Stor uppslutning från släkt, vänner och klöveröbor i kombination med ett väldigt gynnsamt väder (onsdagen bjöd på västlig storm och ösregn...) bidrog till ett värdigt och fint avsked. Vi riktar våra varma tack till Tjuvkils Gästgiveri (Nisse och Ida), Fredrik och Jannicke som serverade och förstås Kungälvs Begravningstjänst och prästen Ann-Charlotte Lundberg.

Några ord om pappa
Att sammanfatta en människas liv i en liten text som denna, låter sig svårligen göras. Oavsett äldres funderingar om livets korthet, innehåller ett liv så oerhört många intryck, möten och erfarenheter. I de följande raderna vill jag försöka teckna vår bild av pappas liv. Att det inte är en korrekt bild kan omedelbart slås fast. Pappa var inte en människa man förstod sig på i brådrasket, om alls.

Vi i familjen har ofta frågat oss vad som skapade pappas udda personlighet. Uppväxten med sina föräldrar Louise och Curt på Södra Vägen i Göteborg, och sedermera i Tjuvkil, röjer inte mycket av det ovanligare slaget. Möjligtvis det att pappa var det enda mycket efterlängtade och sent tillkomna barnet. Curt var 44 då pappa föddes och Louise, eller Lisa som hon kallades, 39 år gammal. Pappas barndomsår röjer heller ingenting utöver det vanliga. Möjligtvis hans mindre tama huggorm ”Svante”, som betraktades med ogillande av Lisa, och som dessutom envisades med att fly fältet gång efter annan. Att pappa slängde ut Pelle Pettersons mössa genom bussfönstret en kall vinterdag är väl ett pojkstreck bland andra. Likaså lånet av någon SJ-buss nere i garaget i Tjuvkil, för en liten nattlig extrainsatt tur i utkanterna av lagrummet. Nej, pappas barndoms- och ungdomsår såg nog ut som de gjorde för de flesta andra i trettio- och fyrtiotalets Sverige.

På det kulturella planet fastnade pappa i de senare tonåren för August Strindberg, då intresset för Biggles- och Hjortfot-böckerna svalnat. Pappa har berättat om en period i hans liv då han nästan helt lät sig uppfångas av Strindberg. Han var djupt fascinerad av bredden på Strindbergs kunnande, och jag har förstått att mötet med Strindbergs texter fick pappa att värdesätta kunskap i allmänhet högt. Att lära sig något nytt varje dag blev för pappa en självklar målsättning.

Pappa fascinerades som många andra ungdomar i dåtidens Sverige av Jazzmusiken. ”Negermusik” kallade Curt olåten och drog igen dörren till pojkrummet på Södra Vägen. Pappa lät sig inte nedslås av det dock, musiker som Duke Ellingon, Louis Armstrong och Dizzy Gillespie var och förblev pappas musikaliska idoler, på livets höst vid sidan av den klassiska musikens storheter.

Då pappa närmade sig de tjugo händer emellertid något, som kommer hans mer okonventionella sidor att blomma ut. Hans sätt att handskas med sin studentexamen är ett exempel på detta. Pappa gick i bräschen för en grupp studenter som intervjuade tentander i andra delar av landet som haft de examinatorer som pappa och hans klasskamrater skulle ha. På detta vis kartlades tentafrågorna, och examinan blev en smal sak.

Pappa började köra lastbil också, på Erlanders i Göteborg. Han utvidgade även de nattliga turerna från garaget i Tjuvkil till att köra buss extra under mer juridiskt gynnsamma omständigheter.

1952 gör pappa sin första lilla resa på egen hand per motorcykel till olympiaden i Helsingfors och hösten 1955 fattar pappa, som han senare har förklarat, det viktigaste beslutet i sitt liv. Han ansöker om anställning ombord på Svenska Amerikalinjens Kungsholm, och blir anställd. Möjligheten att följa med på Kungsholms jordenruntkryssning förändrar pappas syn på världen och sitt eget liv. Han inser att livet hemma i Tjuvkil kanske är trevligt, men att det finns oerhört många andra verkligheter att ta del av. Året innan har pappa bestämt sig för att besöka varje olympiad oavsett var den äger rum, kryssningen med Kungsholm befäster hans målsättning.

Pappa besökte aldrig någon mer olympiad. Däremot hade han vid sin död besökt närmare 80 länder. Någon självklar lösning på sin strävan efter att resa såg pappa emellertid inte efter det att han avslutat sin resa med Kungsholm, men han insåg att som buss- eller lastbilschaufför så skulle resorna inskränka sig till ett minimum.

Pappa valde att ta sig i kragen och börja plugga matematik, vilket han visade sig ha fallenhet för. Efter avslutade studier började han undervisa i ämnet bl.a. i Skara och på dåvarande Handels i Göteborg. Han vikarierade också på andra ställen i andra ämnen, ofta med sedvanlig oförskräckthet pluggandes det helt obekanta ämnet dagen innan det var dags att undervisa i det. Han gav också ut en bok: ”Sannolikhetslära och statistik” som användes flitigt vid landets läroverk då det begav sig.

Nu började åren gå, och pappa fann sig i en ganska ordnad situation. Lönen trillade in i slutet av varje månad, och han levde ett sorglöst liv i torpet i Tjuvkil tillsammans med Gunilla. Men hade inte livet mer att erbjuda? Och hur var det med Filippinerna, Haiti och HongKong? Låg de kvar bortom horisonten?

För att stilla sin rastlöshet uppförde pappa en verkstad utanför torpet, och byggde på några månader en liten segelbåt. Han fortsatte också att undervisa en tid, kraschade ett par bilar, kraschade en vespa på Mallorca och gjorde slut med Gunilla. Så plötsligt våren 1965 så ringer Stig, Anitas man, och hälsar att det finns ett litet båtvarv till salu på Klöverön i Marstrand. Skall vi köpa det?

Pappa och Stig åker ut och tittar. Curt följer med. Efter lite funderingar kring de ekonomiska spörsmålen beslutar man sig för att slå till. Pappa finner sig nu vara varvsägare, och kollegorna på Handels skakar unisont sina huvuden. Med rätta kanske, för första gången pappa åker i en motorbåt är då han skall ut och titta på varvet.

Snart bestämmer sig pappa för att det är bättre om han kan driva båtvarvet ensam, för säkerhets skull så tar han Stigs hustru Anita till sin egen också. Ett nytt liv tar sin början. Ett helt annorlunda liv, som så småningom skall visa sig innehålla lösningen på frågan om söderhavspalmerna fortfarande sträcker sina stammar över ett varmare hav.

Men först är det många frågor om Marstrandssnipor, krediter, Skicosar, Klöveröekor, anställda, bryggbyggnationer, sjunkande träbåtar och urspårade slipvagnar som måste lösas.

Skillnaden mot den trygga tillvaron som lärare är stor. Men med god hjälp av sin analytiska förmåga och framför allt Anita går det bra. Med Amazonen avverkas många mil på vägarna i Sverige mellan olika försäljare av del lilla Skico-ekan och av Marstrandssnipan. När pappa tappade en Marstrandsnipa som han skulle leverera i Stockholm, och fick simma ut efter den med kläderna på, är bara en av många anekdoter från denna tid. Eller träsnipan som varvet tagit i inbyte och som någon råkade tända eld på under ett startförsök en kall vinterdag. Då ägaren sålt båten själv blev det hela än mer prekärt då han skulle komma och hämta båten och fann ett utbränt skal…

Ökade skatter på arbete gjorde det emellertid ohållbart att behålla personalen, och oljekrisen 1973, då även Curt dog, blev spiken i kistan för de anställda, som sades upp till sista man. Pappa fortsatte att bygga Marstrandssnipan ensam, men tyngdpunkten i verksamheten kom allt mer att vila på vinterförvaringar.

1973 lät också pappa bygga de nya bryggorna, och den gamla pontonbryggan skrotades (dvs. den drogs upp med hjälp av spelet så högt som möjligt vid den gamla skrothögen).  Det viktigaste för pappa detta år var emellertid att han plötsligt hade möjlighet att genomföra det han alltid drömt om. Eftersom personalen var uppsagd, och varvet hade sin mest arbetskrävande tid under somrarna, gick det att stänga varvet på vintern. I och med det kunde pappa börja resa igen.

Det har blivit många resor sedan dess. Och mycket händelser: Orkanen på Fiji, den elaka ormen på Tonga, det risiga lastfartyget Brasilia till Kina, campern i USA, the Robertson House på Saint Lucia, huset i Spanien, Svalbard, k-pisten i magen på Röda Torget i Moskva, med Oriana jorden runt, med Guglielmo Marconi jorden runt, huset i Howick på Nya Zeeland och mycket mycket mer. Och alla människor! Chiefen och kaptenen som stängde in sig i chiefens hytt på Brasilia mitt på indiska oceanen med tiotusen fat aceton ombord och hade race varefter dörren fick brytas upp och de båda kombattanterna bäras ut, eller pappas dragspelande på bryggan i Marigot Bay då någon svensk båt kom in i viken. Spelade dragspel gjorde han också från huset i Spanien, och vid stilla väder kunde man höra hur finnarna nere i Los Pacos applåderade mellan låtarna.

Göran var 41 då han blev pappa första gången. Han hade alltså, som det skulle visa sig, levat mer än halva sitt liv. Hans tankar och funderingar kring barn och barnuppfostran och sitt eget liv var således ganska väl utmejslade. Jag, Magnus, kallar mig själv ibland för pappas experimentbarn nummer ett. Inte med nödvändighet något negativt i det, men intressant och extremt annorlunda.

Pappa hade ett otal idéer som han nu fick möjlighet att prova, och duster väntade med skolväsendet så småningom, som inte såg med blida ögon vid denna tid på föräldrar som valde att ta sina barn ur skolan till förmån för långa utlandsvistelser. Att vara Görans barn var att ständigt utsättas för prov av den egna förmågan. Då jag var åtta år gammal lät han mig köra Gulan, våran lille snabbe båt, ensam till Tjuvkil. Vid samma ålder seglade jag över till Marstrand med optimistjollen och satte in dagskassan på banken till kassörskans förfäran. När jag och pappa åkte hem från Saint Lucia vintern 1982 lät han mig gå runt hörnet vid vårt hotell i New York och köpa cigaretter.

Sådan var pappa. Någon skulle kalla det oansvarigt. Som den gången telefonen ringde på varvet, och pappa kastade sig ur den gamla Volvo-kranen ”BrumBrum” och sprang in för att svara i telefonen. BrumBrum rullade nu en bit bakåt, ned mot Steneplan och havet. Rut kom springande och var helt uppriven över vad som såg ut som ett olyckstillbud. Men pappa visste ju att BrumBrum skulle stanna innan kanten. Det gjorde den ju alltid, så vad var problemet?

Att pappa älskade ett visst mått av ovisshet är ostridigt. Annars hade han aldrig sökt utmaningar som varvet och alla sina utlandsresor. Han hade aldrig heller upprört och fascinerat så många människor. Att pappa stod kvar på perrongen i Warszawa tills tåget började rulla och i bästa filmstil sedan äntrar det i farten en vagn längre bak var exempel på pappas personlighet, som förvisso gjorde oss nervösa gång efter annan, men som också var en oundviklig konsekvens av pappas person.

Pappas strid för att få lov att ta sina barn ur skolan blev ett kapitel för sig. Helst som pappa visste att det fanns dem som sa att det aldrig skulle gå. Den vetskapen var den bästa sporren för pappa för vilken ord som omöjligt, tråkigt och svårt inte existerade. Att skolan skulle sätta käppar i hjulen fanns helt enkelt inte på kartan. Och då min fröken i ettan konstaterade att ”detta kommer aldrig att gå”, på höstterminen då vi lämnade för Nya Zeeland, tog pappa fasta på det. Jag lämnade Margaretas klass hösten därpå för att istället börja i trean.

Matematiken låg alltid pappa varmt om hjärtat. ”Skall jag jobba med pappas matte idag eller skall jag jobba med frökens?” löd min återkommande fråga. I detta gick det prestige förstås. Att jag satt med pappas andragradsekvationer samtidigt som mina klasskamrater funderade på additioner var en källa till stor tillfredställelse för pappa. Själv tyckte jag inte det var så farligt, det var som vanligt ovanligt att vara pappas son.

Till pappas idéer hörde också att man alltid skulle ha kortbyxor då det var varmare än femton grader. Om vi var på varvet skulle vi gå barfota om det var varmare än tio grader. Det var inte frågan om det regnade eller ej.

En annan sida av pappa var hans ständiga bokförande och räknande. Dagligen, oavsett var vi befann oss på klotet, så räknade han och skrev. Det kunde gälla ekonomiska frågor, men ofta också temperaturer, körda mil, förbrukningar eller olika mer eller mindre relevanta matematiska problem.

Mitt bland alla pappas tankar och annorlunda sätt att se på saker och ting fanns en stor trygghet. Dels för att man visste att pappa hade kontroll och kunskap inom de områden han ägnade sig åt. Oavsett vilket problem man hade kunde man alltid vända sig till pappa, som ofta efter en stund presterade en lösning som man själv inte hade varit i närheten av. Varför har jag aldrig riktigt begripit, men pappa hade en unik förmåga att se lösningar där andra inte såg dem. Så sent som för en månad sedan förvånade han mig då jag körde honom till Sahlgrenska, min gamla pappa tittade plötsligt fram och gav en knivskarp helt kortfattad analys i något ämne. Det var sista gången.

Pappa och jag har haft otaliga diskussioner om hans uppfostran av oss barn, om hur man skall bete sig mot andra människor, politik och mycket annat. Men jag kan inte säga att vi någonsin möttes. Pappa var djupt intresserad av människor, och han älskade att möta nya människor vart han än kom i världen. Samtidigt var han snar att fälla omdömen. Hans intresse för andra människor kom därför att stå i kontrast till hans handlingar i många fall. Pappa såg aldrig med blida ögon på okunnighet eller en bristande strävan efter att lära sig saker. Att ens barndom i mycket handlade om att försöka göra pappa glad var inte enbart negativt, för i många olika sammanhang ansträngde man sig mycket mer än man gjort annars. Men pappas gillande var inte lätt att få. Helt enkelt eftersom han ansåg att om man hade alla rätt på provet så var ju allt som det skulle, och då fanns inget att tillägga, men om där fanns fel så fick man höra det…

Mitt i allt detta är det lätta att glömma pappas gärning på varvet. Kanske mycket beroende av att det här med ramlagerbyte i en MD32:a är svårt att få in i bilden av pappa som gammal akademiker. Men det var ju sådan pappa var. Han kunde lämna Svenska Dagbladet och pennan vid skrivbordet för att bordlägga en ny träsnipa, eller för att ägna sig åt något annat problem av de tusentals man ställs inför på ett båtvarv. Och han förskräcktes aldrig inför någon uppgift, oavsett om det var komplicerade plastreparationer som hålet i sidan på Vindö 45:an eller sneda hjärtstockar. Med sitt analytiska sinnelag och praktiska handlag löste han problemen, även om han aldrig ägnat sig åt området innan, och även om det fanns förståsigpåare som hävdade att hans metod var felaktig. DET var ju, som jag skrivit ovan, ett utsökt sätt för att få pappa att genomföra det han föresatt sig.

Pappas sista tid i livet blev inte lätt, och försämringen gick snabbt. Det var inte länge sedan han själv steg ned i båten och jag körde honom till Koön för taxitransport in till Sahlgrenska. Väl där skulle han i vanlig ordning få blodtransfusioner. Då han utvecklade antikroppar mot detta nya blod betraktades dock loppet som kört. Pappa, som aldrig böjt sig för någon eller något, med en obegränsad och smått självdestruktiv envishet, blev inför detta först förbannad över sitt öde, men sedan mer resignerad. Hans sista önskan blev att få dö hemma. På fredagen den andre september fick han komma hem en sista gång med lotsbåten. Han var då möjlig att kommunicera med fortfarande. Under natten till lördagen delade vi på nattvakan. På söndagen försämrades hans tillstånd och han hade ett svårt dygn. På måndagen var pappas sista krafter knäckta, och på natten vid 01,30 dog han.

Man väljer sin livspartner men inte sina barn eller föräldrar, och tomrummet för mamma är förstås stort, som för varje människa som förlorar sin livskamrat. Pappa tog alltid stor plats, och hans lösningar var gång efter annan okonventionella. Jag vill inte mena att pappa sökte det annorlunda för att det fanns ett egenvärde i det, men för att pappas ovanliga synsätt på allt som hör livet till ledde till det okonventionella med en säregen säkerhet. Retade det dessutom någon vet jag att pappa såg det som en ren bonus.

Det är en tröst att pappas sätt att se på livet fick honom att uppleva de mest säregna och fantastiska saker. Att han njöt av den tid som var hans på jorden, och att han tog de chanser som gavs honom. Det är vår tro att han sitter på en sandstrand någonstans under en kokospalm, läppjandes på en Pina Colada med ett leende på läpparna.