Efter särskild begäran återfinns nu texten som delades ut i samband med minnesstunden som hölls i hemmet på Klöverön fredagen den sextonde september nedan. Stor uppslutning från släkt, vänner och klöveröbor i kombination med ett väldigt gynnsamt väder (onsdagen bjöd på västlig storm och ösregn...) bidrog till ett värdigt och fint avsked. Vi riktar våra varma tack till Tjuvkils Gästgiveri (Nisse och Ida), Fredrik och Jannicke som serverade och förstås Kungälvs Begravningstjänst och prästen Ann-Charlotte Lundberg.
Some words about my father - english version for Mietek et al Pictures will be added later on! Also look at Klöveröns Varv
Några ord om pappa
Att sammanfatta en människas liv i en liten text som denna, låter sig svårligen göras. Oavsett äldres funderingar om livets korthet, innehåller ett liv så oerhört många intryck, möten och erfarenheter. I de följande raderna vill jag försöka teckna vår bild av pappas liv. Att det inte är en korrekt bild kan omeldebart slås fast. Pappa var inte en människa man förstod sig på i brådrasket, om alls.
Vi i familjen har ofta frågat oss vad som skapade pappas udda personlighet. Uppväxten med sina föräldrar Louise och Curt på Södra Vägen i Göteborg, och sedermera i Tjuvkil, röjer inte mycket av det ovanligare slaget. Möjligtvis det att pappa var det enda mycket efterlängtade och sent tillkomna barnet. Curt var 44 då pappa föddes och Louise, eller Lisa som hon kallades, 39 år gammal. Pappas barndomsår röjer heller ingenting utöver det vanliga. Möjligtvis hans mindre tama huggorm ”Svante”, som betraktades med ogillande av Lisa, och som dessutom envisades med att fly fältet gång efter annan. Att pappa slängde ut Pelle Pettersons mössa genom bussfönstret en kall vinterdag är väl ett pojkstreck bland andra. Likaså lånet av någon SJ-buss nere i garaget i Tjuvkil, för en liten nattlig extrainsatt tur i utkanterna av lagrummet. Nej, pappas barndoms och ungdomsår såg nog ut som de gjorde för de flesta andra i trettio- och fyrtiotalets Sverige.
På det kulturella planet fastnade pappa i de senare tonåren för August Strindberg, då intresset för Biggles- och Hjortfot-böckerna svalnat. Pappa har berättat om en period i hans liv då han nästan helt lät sig uppfångas av Strindberg. Han var djupt fascinerad av bredden på Strindbergs kunnande, och jag har förstått att mötet med Strindbergs texter fick pappa att värdesätta kunskap i allmänhet högt. Att lära sig något nytt varje dag blev för pappa en självklar målsättning.
Pappa fascinerades som många andra ungdomar i dåtidens Sverige av Jazzmusiken. ”Negermusik” kallade Curt olåten och drog igen dörren till pojkrummet på Södra Vägen. Pappa lät sig inte nedslås av det dock, musiker som Duke Ellingon, Louis Armstrong och Dizzy Gillespie var och förblev pappas musikaliska idoler, på livets höst vid sidan av den klassiska musikens storheter.
Då pappa närmade sig de tjugo händer emellertid något, som kommer hans mer okonventionella sidor att blomma ut. Hans sätt att handskas med sin studentexamen är ett exempel på detta. Pappa gick i bräschen för en grupp studenter som intervjuade tentander i andra delar av landet som haft de examinatorer som pappa och hans klasskamrater skulle ha. På detta vis kartlades tentafrågorna, och examinan blev en smal sak.
Pappa började köra lastbil också, på Erlanders i Göteborg. Han utvidgade även de nattliga turerna från garaget i Tjuvkil till att köra buss extra under mer juridiskt gynnsamma omständigheter.
1952 gör pappa sin första lilla resa på egen hand per motorcykel till olympiaden i Helsingfors och hösten 1955 fattar pappa, som han senare har förklarat, det viktigaste beslutet i sitt liv. Han ansöker om anställning ombord på Svenska Amerikalinjens Kungsholm, och blir anställd. Möjligheten att följa med på Kungsholms jordenruntkryssning förändrar pappas syn på världen och sitt eget liv. Han inser att livet hemma i Tjuvkil kanske är trevligt, men att det finns oerhört många andra verkligheter att ta del av. Året innan har pappa bestämt sig för att besöka varje olympiad oavsett var den äger rum, kryssningen med Kungsholm befäster hans målsättning.
Pappa besökte aldrig någon mer olympiad. Däremot hade han vid sin död besökt närmare 80 länder. Någon självklar lösning på sin strävan efter att resa såg pappa emellertid inte efter det att han avslutat sin resa med Kungsholm, men han insåg att som buss- eller lastbilschaufför så skulle resorna inskränka sig till ett minimum.
Pappa valde att ta sig i kragen och börja plugga matematik, vilket han visade sig ha fallenhet för. Efter avslutade studier började han undervisa i ämnet bl.a. i Skara och på dåvarande Handels i Göteborg. Han vikarierade också på andra ställen i andra ämnen, ofta med sedvanlig oförskräckthet pluggandes det helt obekanta ämnet dagen innan det var dags att undervisa i det. Han gav också ut en bok: ”Sannolikhetslära och statistik” som användes flitigt vid landets läroverk då det begav sig.
Nu började åren gå, och pappa fann sig i en ganska ordnad situation. Lönen trillade in i slutet av varje månad, och han levde ett sorglöst liv i torpet i Tjuvkil tillsammans med Gunilla. Men hade inte livet mer att erbjuda? Och hur var det med Filippinerna, Haiti och HongKong? Låg de kvar bortom horisonten?
För att stilla sin rastlöshet uppförde pappa en verkstad utanför torpet, och byggde på några månader en liten segelbåt. Han fortsatte också att undervisa en tid, kraschade ett par bilar, kraschade en vespa på Mallorca och gjorde slut med Gunilla. Så plötsligt våren 1965 så ringer Stig, Anitas man, och hälsar att det finns ett litet båtvarv till salu på Klöverön i Marstrand. Skall vi köpa det?
Pappa och Stig åker ut och tittar. Curt följer med. Efter lite funderingar kring de ekonomiska spörsmålen beslutar man sig för att slå till. Pappa finner sig nu vara varvsägare, och kollegorna på Handels skakar unisont sina huvuden. Med rätta kanske, för första gången pappa åker i en motorbåt är då han skall ut och titta på varvet.
Snart bestämmer sig pappa för att det är bättre om han kan driva båtvarvet ensam, för säkerhets skull så tar han Stigs hustru Anita till sin egen också. Ett nytt liv tar sin början. Ett helt annorlunda liv, som så småningom skall visa sig innehålla lösningen på frågan om söderhavspalmerna fortfarande sträcker sina stammar över ett varmare hav.
Men först är det många frågor om Marstrandssnipor, krediter, Skicosar, Klöveröekor, anställda, bryggbyggnationer, sjunkande träbåtar och urspårade slipvagnar som måste lösas.
Skillnaden mot den trygga tillvaron som lärare är stor. Men med god hjälp av sin analytiska förmåga och framför allt Anita går det bra. Med Amazonen avverkas många mil på vägarna i Sverige mellan olika försäljare av del lilla Skico-ekan och av Marstrandssnipan. När pappa tappade en Marstrandsnipa som han skulle leverera i Stockholm, och fick simma ut efter den med kläderna på, är bara en av många anekdoter från denna tid. Eller träsnipan som varvet tagit i inbyte och som någon råkade tända eld på under ett startförsök en kall vinterdag. Då ägaren sålt båten själv blev det hela än mer prekärt då han skulle komma och hämta båten och fann ett utbränt skal…
Ökade skatter på arbete gjorde det emellertid ohållbart att behålla personalen, och oljekrisen 1973, då även Curt dog, blev spiken i kistan för de anställda, som sades upp till sista man. Pappa fortsatte att bygga Marstrandssnipan ensam, men tyngdpunkten i verksamheten kom allt mer att vila på vinterförvaringar.
1973 lät också pappa bygga de nya bryggorna, och den gamla pontonbryggan skrotades (dvs. den drogs upp med hjälp av spelet så högt som möjligt vid den gamla skrothögen). Det viktigaste för pappa detta år var emellertid att han plötsligt hade möjlighet att genomföra det han alltid drömt om. Eftersom personalen var uppsagd, och varvet hade sin mest arbetskrävande tid under somrarna, gick det att stänga varvet på vintern. I och med det kunde pappa börja resa igen.
Det har blivit många resor sedan dess. Och mycket händelser: Orkanen på Fiji, den elaka ormen på Tonga, det risiga lastfartyget Brasilia till Kina, campern i USA, the Robertson House på Saint Lucia, huset i Spanien, Svalbard, k-pisten i magen på Röda Torget i Moskva, med Oriana jorden runt, med Guglielmo Marconi jorden runt, huset i Howick på Nya Zeeland och mycket mycket mer. Och alla människor! Chiefen och kaptenen som stängde in sig i chiefens hytt på Brasilia mitt på indiska oceanen med tiotusen fat aceton ombord och hade race varefter dörren fick brytas upp och de båda kombattanterna bäras ut, eller pappas dragspelande på bryggan i Marigot Bay då någon svensk båt kom in i viken. Spelade dragspel gjorde han också från huset i Spanien, och vid stilla väder kunde man höra hur finnarna nere i Los Pacos applåderade mellan låtarna.
Göran var 41 då han blev pappa första gången. Han hade alltså, som det skulle visa sig, levat mer än halva sitt liv. Hans tankar och funderingar kring barn och barnuppfostran och sitt eget liv var således ganska väl utmejslade. Jag, Magnus, kallar mig själv ibland för pappas experimentbarn nummer ett. Inte med nödvändighet något negativt i det, men intressant och extremt annorlunda.
Pappa hade ett otal idéer som han nu fick möjlighet att prova, och duster väntade med skolväsendet så småningom, som inte såg med blida ögon vid denna tid på föräldrar som valde att ta sina barn ur skolan till förmån för långa utlandsvistelser. Att vara Görans barn var att ständigt utsättas för prov av den egna förmågan. Då jag var åtta år gammal lät han mig köra Gulan, våran lille snabbe båt, ensam till Tjuvkil. Vid samma ålder seglade jag över till Marstrand med optimistjollen och satte in dagskassan på banken till kassörskans förfäran. När jag och pappa åkte hem från Saint Lucia vintern 1982 lät han mig gå runt hörnet vid vårt hotell i New York och köpa cigaretter.
Sådan var pappa. Någon skulle kalla det oansvarigt. Som den gången telefonen ringde på varvet, och pappa kastade sig ur den gamla Volvo-kranen ”BrumBrum” och sprang in för att svara i telefonen. BrumBrum rullade nu en bit bakåt, ned mot Steneplan och havet. Rut kom springande och var helt uppriven över vad som såg ut som ett olyckstillbud. Men pappa visste ju att BrumBrum skulle stanna innan kanten. Det gjorde den ju alltid, så vad var problemet?
Att pappa älskade ett visst mått av ovisshet är ostridigt. Annars hade han aldrig sökt utmaningar som varvet och alla sina utlandsresor. Han hade aldrig heller upprört och fascinerat så många människor. Att pappa stod kvar på perrongen i Warszawa tills tåget började rulla och i bästa filmstil sedan äntrar det i farten en vagn längre bak var exempel på pappas personlighet, som förvisso gjorde oss nervösa gång efter annan, men som också var en oundviklig konsekvens av pappas person.
Pappas strid för att få lov att ta sina barn ur skolan blev ett kapitel för sig. Helst som pappa visste att det fanns dem som sa att det aldrig skulle gå. Den vetskapen var den bästa sporren för pappa för vilken ord som omöjligt, tråkigt och svårt inte existerade. Att skolan skulle sätta käppar i hjulen fanns helt enkelt inte på kartan. Och då min fröken i ettan konstaterade att ”detta kommer aldrig att gå”, på höstterminen då vi lämnade för Nya Zeeland, tog pappa fasta på det. Jag lämnade Margaretas klass hösten därpå för att istället börja i trean.
Matematiken låg alltid pappa varmt om hjärtat. ”Skall jag jobba med pappas matte idag eller skall jag jobba med frökens?” löd min återkommande fråga. I detta gick det prestige förstås. Att jag satt med pappas andragradsekvationer samtidigt som mina klasskamrater funderade på additioner var en källa till stor tillfredställelse för pappa. Själv tyckte jag inte det var så farligt, det var som vanligt ovanligt att vara pappas son.
Till pappas idéer hörde också att man alltid skulle ha kortbyxor då det var varmare än femton grader. Om vi var på varvet skulle vi gå barfota om det var varmare än tio grader. Det var inte frågan om det regnade eller ej.
En annan sida av pappa var hans ständiga bokförande och räknande. Dagligen, oavsett var vi befann oss på klotet, så räknade han och skrev. Det kunde gälla ekonomiska frågor, men ofta också temperaturer, körda mil, förbrukningar eller olika mer eller mindre relevanta matematiska problem.
Mitt bland alla pappas tankar och annorlunda sätt att se på saker och ting fanns en stor trygghet. Dels för att man visste att pappa hade kontroll och kunskap inom de områden han ägnade sig åt. Oavsett vilket problem man hade kunde man alltid vända sig till pappa, som ofta efter en stund presterade en lösning som man själv inte hade varit i närheten av. Varför har jag aldrig riktigt begripit, men pappa hade en unik förmåga att se lösningar där andra inte såg dem. Så sent som för en månad sedan förvånade han mig då jag körde honom till Sahlgrenska, min gamla pappa tittade plötsligt fram och gav en knivskarp helt kortfattad analys i något ämne. Det var sista gången.
Pappa och jag har haft otaliga diskussioner om hans uppfostran av oss barn, om hur man skall bete sig mot andra människor, politik och mycket annat. Men jag kan inte säga att vi någonsin möttes. Pappa var djupt intresserad av människor, och han älskade att möta nya människor vart han än kom i världen. Samtidigt var han snar att fälla omdömen. Hans intresse för andra människor kom därför att stå i kontrast till hans handlingar i många fall. Pappa såg aldrig med blida ögon på okunnighet eller en bristande strävan efter att lära sig saker. Att ens barndom i mycket handlade om att försöka göra pappa glad var inte enbart negativt, för i många olika sammanhang ansträngde man sig mycket mer än man gjort annars. Men pappas gillande var inte lätt att få. Helt enkelt eftersom han ansåg att om man hade alla rätt på provet så var ju allt som det skulle, och då fanns inget att tillägga, men om där fanns fel så fick man höra det…
Mitt i allt detta är det lätta att glömma pappas gärning på varvet. Kanske mycket beroende av att det här med ramlagerbyte i en MD32:a är svårt att få in i bilden av pappa som gammal akademiker. Men det var ju sådan pappa var. Han kunde lämna Svenska Dagbladet och pennan vid skrivbordet för att bordlägga en ny träsnipa, eller för att ägna sig åt något annat problem av de tusentals man ställs inför på ett båtvarv. Och han förskräcktes aldrig inför någon uppgift, oavsett om det var komplicerade plastreparationer som hålet i sidan på Vindö 45:an eller sneda hjärtstockar. Med sitt analytiska sinnelag och praktiska handlag löste han problemen, även om han aldrig ägnat sig åt området innan, och även om det fanns förståsigpåare som hävdade att hans metod var felaktig. DET var ju, som jag skrivit ovan, ett utsökt sätt för att få pappa att genomföra det han föresatt sig.
Pappas sista tid i livet blev inte lätt, och försämringen gick snabbt. Det var inte länge sedan han själv steg ned i båten och jag körde honom till Koön för taxitransport in till Sahlgrenska. Väl där skulle han i vanlig ordning få blodtransfusioner. Då han utvecklade antikroppar mot detta nya blod betraktades dock loppet som kört. Pappa, som aldrig böjt sig för någon eller något, med en obegränsad och smått självdestruktiv envishet, blev inför detta först förbannad över sitt öde, men sedan mer resignerad. Hans sista önskan blev att få dö hemma. På fredagen den andre september fick han komma hem en sista gång med lotsbåten. Han var då möjlig att kommunicera med fortfarande. Under natten till lördagen delade vi på nattvakan. På söndagen försämrades hans tillstånd och han hade ett svårt dygn. På måndagen var pappas sista krafter knäckta, och på natten vid 01,30 dog han.
Man väljer sin livspartner men inte sina barn eller föräldrar, och tomrummet för mamma är förstås stort, som för varje människa som förlorar sin livskamrat. Pappa tog alltid stor plats, och hans lösningar var gång efter annan okonventionella. Jag vill inte mena att pappa sökte det annorlunda för att det fanns ett egenvärde i det, men för att pappas ovanliga synsätt på allt som hör livet till ledde till det okonventionella med en säregen säkerhet. Retade det dessutom någon vet jag att pappa såg det som en ren bonus.
Det är en tröst att pappas sätt att se på livet fick honom att uppleva de mest säregna och fantastiska saker. Att han njöt av den tid som var hans på jorden, och att han tog de chanser som gavs honom. Det är vår tro att han sitter på en sandstrand någonstans under en kokospalm, läppjandes på en Pina Colada med ett leende på läpparna.
Some words about my father
To write about a persons life in as few words as I do now, can only be done with great difficulty. Regardless of older people’s thoughts about how short life can be, a person’s life still contains so incredibly many impressions and experiences. In this text I will try to summarize our picture of dad’s life. It will not be an absolutely correct picture, dad was not a man you could easily understand, if you ever could.
We in the family have often asked ourselves what shaped dad’s unique personality. He grew up, living with his parents Curt and Louise, first in Gothenburg and later in Tjuvkil and the fact that dad was the only but very much wanted child could be part of it. Curt was 44 years old when dad was born and Louise, or Lisa as she was called, was 39 years old.
Dad’s childhood years does not tell us much which could be called unusual. Or perhaps his not-so-very domesticated viper “Svante”, which was regarded with much scepticism by Lisa, could be called somewhat unusual. That dad threw out Pelle Petterssons cap through the window on a cold winter’s day could be considered a prank amongst others. The “loan” of a bus at the garage in Tjuvkil for a nightly escapade also could be considered as a boyhood prank. I think dad’s childhood and youth was rather ordinary for someone growing up in Sweden during the thirties and forties.
During his later teens once his passion for Biggles had cooled dad discovered the writer August Strindberg. Dad has told me about a period of his life when he was almost completely absorbed by Strindberg. He was deeply fascinated by Strindberg’s knowledge, and I have understood that reading Strindberg’s works made dad value knowledge highly. To learn something new every day became natural for my dad.
As so many other youths at that time dad was fascinated by jazz music. His father Curt called it “niggermusic” and closed the door to dad’s room so he wouldn’t have to listen to it. Dad didn’t let it put him down though, and musicians like Duke Ellington, Louis Armstrong and Dizzy Gillespie would remain dad’s idols through his life, later together with classic masters.
As dad was about to turn twenty, something happened and this made more unconventional parts of his personality flourish. The way he handled his graduation is an example of this. Dad led a group of students who would interview students in other parts of the country who had already graduated. Once they knew the questions they would receive during their graduation it was easy enough to look up and memorize the answers to them.
After this, dad became a truck driver for Erlanders in Gothenburg. He also became a bus driver (and this time it was legal…).
In 1952 dad made a trip to the Olympics in Helsinki and in the autumn in 1955 dad makes his, as he has later explained it, most important decision in life. He becomes employed on the Swedish America line’s vessel Kungsholm. Joining Kungsholm on it’s around the world trip changes dad’s view of life. He realizes that life in Tjuvkil is pleasant enough, but there are so many more realities to take part of. The year before dad had decided to visit every future Olympic game and the travels with Kungsholm strengthens this decision.
Dad never visited another Olympic game. On the other hand he had at the time of his death visited more than 80 countries.
After completing his journey with Kungsholm he realized that as a truck or bus driver his opportunities for travelling would be limited.
Dad chose to start studying mathematics, and he proved to be something of a natural. After he had completed his studies he became a teacher, both in Skara and in Gothenburg. He also became a extra teacher in various subjects. He often studied the subject the day before he should teach it with the same fearlessness as always. He also gave out a book, “Sannolikhetslära och statistik” (Probability theory and statistics) which was used at the universities back in the days.
The years passed by and dad led a rather orderly life. He received his pay at the end of each month and he lived together with Gunilla in their little house in Tjuvkil. But didn’t life have more to offer? And what about the Philippines, Haiti and Hong Kong? Were they still there, below the horizon?
To ease his restlessness dad built a small workshop next to the little house and in only a few months built a sailing boat. He continued to teach for awhile, crashed a few cars, crashed a motorcycle in Mallorca and broke up with Gunilla. Suddenly during the spring of 1965 he receives a phone call from Stig, Anita’s husband, who says there is a small boatyard for sale on the Klöverön in Marstrand. Perhaps they should buy it?
Dad and Stig goes out to have a look. Curt accompanies them. After thinking a bit about the economy they decide to buy it. Dad is now a boatyard owner, and the collegues at school shake their heads. And maybe they are right, because the first time dad sets his foot in a small motorboat is when he’s on his way out to have a look at the boatyard he’s about to buy.
Soon dad decides that it would be better if he was to run the boatyard alone and as a precautionary measure he also decides to take Anita as his wife. A new life begins, a different life which in time will solve the mystery whether the palm trees still grow on the islands in the southern seas.
But first there remains many questions about Marstrandsnipan, credits, Skico’s, Klöverö rowing boats, employees, building bridges, boats which are sinking and derailed slip trolleys which have to be solved.
The difference between this life and the previous safe life as a teacher is big. But with great help from his analytic ability and from Anita things work out. With his Volvo Amazon he drives many miles on the roads between various resellers of the Skico and of the Marstrandssnipa. When dad lost a Marstrandssnipa he was about to deliver to Stockholm and had to swim out with his clothes on to retrieve it is only one of many anecdotes from this time of his life. Another one would be the wooden gig the boatyard had taken as payment and which someone accidentally set on fire during an attempt to start it on a cold winter’s day. As the owner had sold the boat himself the situation became even more embarrassing when he came to pick it up and found nothing but a burnt out shell…
Increased taxes on labour made it difficult to keep the employees, and the oil crises in 1973, the year Curt died, finally made it impossible to maintain any of the employees. Dad continued to build the Marstrand gig alone, but the main effort came to be centred on winter storage of boats.
In 1973 dad had the new bridges built, and the old floating pontoon was scrapped (it was pulled up as long as possible on the scrapheap using the winch). The most important thing for dad during this year was that he finally had the opportunity to do all the things he had dreamed about. Since there were no employees and since the work was mainly carried out during the summer it was possible to close the boat yard during the winter. Thanks to this dad could start travelling again.
There have been many journeys since then. And many different adventures: the hurricane on Fiji, the mean snake on Tonga, the old cargo ship to China, the camper in the US, the Robertson House on St. Lucia, the house in Spain, Svalbard, the machine gun pointed at his stomach on the Red Square, around the world with the Oriana, around the world with the Guglielmo Marconi, the house in Horwick on New Zealand and much, much more. And let’s not forget all the people! The chief and the captain who locked themselves in inside the chief’s cabin on the Brasilia in the middle of the Indian Ocean with ten thousand barrels of acetone onboard and had a drinking race after which the door had to be forced open and the combatants had to be carried out, or dad playing the accordion on the bridge in Marigot Bay whenever a Swedish boat arrived. He also played the accordion at the house in Spain and if the weather was calm you could hear the applause from the Finns living down in Los Pacos.
Göran was 41 years old when he first became a father. He had, as it would turn out, lived more than half of his life. His thoughts and ideas about raising a child were rather clear. I, Magnus, sometimes call myself dad’s first experiment in bringing up a child. This isn’t necessarily a negative thing, but rather interesting and extremely different.
Dad had a number of ideas which he now had the possibility to try out and fights over this with the school was to be expected eventually. The public school did not approve of the idea of taking your child out of school in order to make long travels abroad. To be Göran’s child was to be subject to various tests of your own ability. When I was eight years old he let me drive “Gulan”, our little fast boat, alone to Tjuvkil. At the same age I sailed alone to Marstrand to deliver the day’s earnings to the bank, something which horrified the cashier. When I and dad were travelling home from St. Lucia during the winter of 1982 he let me go around the corner of our hotel to buy cigarettes in the center of New York.
That was how dad was. Some would call it being irresponsible. Like that time at the boat yard when the phone rang and dad left the old Volvo crane, “Brumbrum”, in a hurry to answer. “Brumbrum” proceeded to slowly roll backwards towards Steneplan and the water. Rut came running and was very upset by what in her eyes was an accident but dad knew that “Brumbrum” would stop before rolling over the edge. It always did, so what was the problem?
That dad loved a certain amount of uncertainty was sure. Otherwise he would never have looked for challenges such as running the boat yard or going for such long travels abroad. Nor would he have irritated and fascinated so many. That dad remained on the platform in Warsaw until the train had already started to roll and then, in true movie fashion, entered the train one wagon further back was an example of dad’s personality. It certainly made us nervous time after another, but it was also an unavoidable consequence of what and who he was.
Dad’s fight to take his children out of school was a story in itself. And even more so since dad knew there were people saying it would never be possible. Knowing that was always the best motivator for dad since words such as impossible, boring and difficult never existed to him. That the school could put a stop to his plans was simply not thinkable. And when I was in first grade and we left for New Zealand, my teacher said “this will never work out”, but dad acted as expected. I left Margareta’s class the next autumn to start in third grad.
Mathematics was always special for dad. “Will I be working with dad’s maths today or will it be the teacher’s” was my recurrent question. Naturally there was a certain amount of prestige included. That I was working with second grade equations while my classmates were thinking about addition was a source of much satisfaction for dad. I myself didn’t think it was too bad; as usual it was unusual being my dad’s son.
Another of dad’s ideas was that if it was above 15 degrees warm you were expected to wear shorts. If we were at the boatyard we were expected to go without shoes if it was warmer than 10 degrees, regardless if it was raining or not.
Another side of my dad’s personality was his continuous accounting and calculating. Daily, wherever we were on Earth, he was calculating and writing. It could be economics, but often it could also be temperatures, how many miles we had driven, rate of consumption or various more or less important mathematical problems.
Amongst dad’s thoughts and different ways of looking at things there was a great sense of safety. This was in part because you knew that dad were in control and had a lot of knowledge within his areas of expertise. No matter what problem you had you could always turn to dad with it and he would, after thinking about it for a while, produce a solution which would have been unimaginable to you. I have never really understood why this was so, but dad had a unique ability to see solutions to problems where other people wouldn’t. As late as one month ago when I was driving dad to the Sahlgrenska hospital, my dad suddenly showed a glimpse of his old self and made a short but sharp analysis about something. It was the last time it happened.
Dad and I have had countless discussions about his way of bringing up children, about politics and about many other things. I can’t say that we often had the same opinions. Dad was deeply interested in humans and he loved meeting new people wherever he went. But at the same time he was quick to judge a person. His interest in other people therefore often stood in contrast to his actions. Dad never looked kindly upon ignorance or unwillingness to learn new things. That much of my childhood revolved around pleasing my dad wasn’t just negative, because in many cases I had to put a lot more effort into doing things than I otherwise would have done. But it wasn’t easy to get dad’s approval. If there were no errors in a test I’d taken everything was as it should be, but if there were errors I sure got to hear a lot about it…
It’s easy to forget what dad did at the boat yard. Perhaps because it’s sometimes hard to connect the image of the academic with the image of someone getting down and dirty in an engine. But that’s how dad was. He could leave his newspaper and pen at his desk to go outside and plank a new boat or to work on any other of the thousand and one problems you have to face when running a boatyard. And he never feared any task, whether it was complicated plastic repairs or a bent rudder. With his analytical mind and his practical skills he solved the problems even if it was the first time he tried to do it and even if there were know-it-alls who claimed his way of doing it was wrong. And THAT was, as I already stated, an excellent way of making dad do what he intended to.
Dad’s final days in life were not easy, and his condition quickly worsened. It wasn’t long ago that he could climb into the boat himself as I drove him to Koön where a taxi was waiting to take him Sahlgrenska. Once there he would get his usual blood transfusions. When he developed anti-bodies to this blood there was no longer any hope. Dad, who’d fight anyone or anything with an unlimited and almost self-destructive stubbornness, was first angered by his fate, and then he resigned. His last wish was to die at home. On Friday on the second of September he made his final return home with the pilot boat. We could then still communicate with him. During the night between Friday and Saturday we shared the watch by his bed. During Sunday his condition rapidly worsened and he suffered through a difficult day and night. On Monday he had no more strength to fight the disease and at 01.30 during the night to Tuesday he died.
You chose your partner in life but not your children or your parents and the emptiness for my mom is huge, as it is for anyone who loses his or her partner in life. Dad had a dominating personality and his solutions were almost always unconventional. I’m not saying that dad tried to be different for its own value, but rather that his unusual way of life led to the unconventional with a strange certainty. If it irritated someone dad would only see that as a bonus.
It is a consolation that dad’s way of life enabled him to experience the most fantastic and remarkable things. That he enjoyed his time on earth and that he always took his chances. It is our belief that he sits under a coconut tree somewhere, sipping a Pina Colada with a smile on his face.