Något om varvet

Lite historik

På Klöverön har det vinterförvarats, servats och byggts båtar sedan mitten av 1940-talet. Bl.a. byggdes här Marstrandssnipan och Klöveröekan - speciellt den förstnämnda blev en stor succé. Klöveröekan blev emellertid aldrig någon vidare "showstopper". Som mest hade varvet ca. tio anställda under sextiotalet och början av sjuttiotalet.

Efter hand som lönekostnader rakade i höjden, Bretton Woods gavs på båten(!) och oljekriser skakade världen sades de anställda dock successivt upp. De timmar det tog att bygga Marstrandssnipan blev väldigt svåra att debitera beställaren. Bilden är dock en annan idag - de varv som överlevde de tuffa åren i slutet av sjuttio- och under åttiotalet ser en stigande efterfrågan och har större möjligheter att ta betalt för sina arbetstimmar.

Från mitten av 70-talet drevs varvet istället med fokus på vinteruppläggningar och service. En bensinstationen (Esso) stod för intäkterna under somrarna, liksom grundet beläget strategiskt utanför varvet (Rockebåden). Tappen bestod fram till 1973 av en pontonanläggning - kiosken och pumparna stod på en stor pontonbrygga. I bryggan fanns också cisterner för diesel, bensin och fotogen. Leverans av bränsle skedde på fat vilka sedan tappades ned i cisternerna. Slit och släp. 1973 byggdes istället två långa bryggor rakt ut från kajen och på den ena av dessa placerades pumparna.

Göran fortsatte emellertid att bygga Marstrandssnipor på egen hand. Den sista lämnade varvet i mitten av 80-talet. Faktum är att vi ännu har kvar de flesta av mallarna, och fortfarande ringer det någon varje år och undrar om han kan lämna sin gamla Marstrandssnipa i inbyte mot en ny! Notera att flera snipor benämns Marstrandssnipor, allt ifrån klinkbyggda träsnipor till större plastsnipor helt byggda i plast. Eftersom ett ortsnamn ingår går namnet inte att skydda.

Anita och Göran med Marstrandsnipor på Göteborgs båtmässa 1969

Från 60-talet var varvet auktoriserat för Tomos och Chrysler. Vare sig den förra eller den senare kunde emellertid berömma sig av någon större kvalitet och motorerna försvann från marknaden under 70-talet. Varvet hade också generalagenturer för Skico Combi och Ry Owens båtar. Särskilt Skico Combi blev en stor succé med klöverömått mätt. Båten såldes i några hundra exemplar över landet. En har vi kvar idag.

I slutet av sextiotalet erbjöds vi generalagenturen för något obskyrt engelskt märke vid namn Princess. Förhandlingarna gick emellertid inte i lås. Sett i backspegeln var det synd förstås - men det är svårt att veta vilka märken som kommer att lyckas - och vilka som inte gör det.

Från början hade varvet två slipar - den ena norr om och den andra söder om "steneplan". Med talja och block kunde sedan spelet kopplas så att båtar på upp till 40 ton kunde dras in i hallen. Själv minns jag upptagande och sjösättande av tyngre båtar som något ganska spännande. Det smällde och brakade i wiren då den lade sig runt trumman. Båten knakade också, särskilt om den var av trä. Ibland spårade vagnen ur, värre var emellertid om båten gled av. Vid ett tillfälle var det en Vindö 40 som betedde sig på detta vis. Göran, som styrt in båten mellan stöttorna och sedan följt med upp, blev hängande i en av stöttorna då båten försvann under honom. Båten fick ett stort hål i sidan men reparerades så att det faktiskt inte gick att se var skadan hade varit. Som tur var skedde detta väldigt sällan.

1957 tappades också en nyrenoverad båt - "Fidelio" - då "gubbarna" glömt att ta bort stoppen på rälsen. Båten gled av med stukning av roder, propelleraxel och hylsa som följd. Båten är idag en välvårdad åldring och i dess historia nämns också att den togs upp på varvet redan 1946-47 för översyn.

Som assistans till slipen hade vi dels en gammal fast kran som numer gör tjänst i Korsviken, dels en gammal Volvolastbil med vänd tipp. Band man fast fronten på lastbilen i ringen på "steneplan" kunde den lyfta en hel del utan att välta, sedan fick man förstås släppa ganska försiktigt så att man såg att kranen stod kvar. 1979 inköptes istället en blå mobilkran från Stockholm på 9 ton - "Linda". Med sina små yttermått och låga tyngdpunkt var den idealisk på många sätt. Bl.a. kunde man köra in i hallen med last hängande i armen. Som alla gamla maskiner hade även denna sina egenheter - till dem hörde benägenheten hos wirespelet att "krypa". Om du inte såg dig för smög krokblocket i topp med wirebrott som följd. Detta var uppenbarligen före topplägesbrytarens tid.

1993 hade "Linda" i princip gjort sitt. Inte minst sedan författaren råkat panga framrutan på ekipaget, och servon lagt av - en bonde på västgötaslätten köpte den för att lyfta höbalar med... Vilket öde. I stället för "Linda" inköptes en Björn-kran om 13 ton. Tillverkad 1970 var den ett under av modernitet. Till kranens främsta fördelar hör att man kan köra med last hängande rakt bakåt på upp till 7 ton. Tyvärr bidrog teleskopbommens stora vikt till tämligen blygsamma lyftmöjligheter vid stora utligg. Kranen finns ännu kvar - lägg ett bud!

Professor Hadenius studerar till höger lyftet av sin Hallberg-ritade Mistress "Victoria" med "Linda" midsommarafton 1982. "Victoria" förvarades under många år på varvet innan hon flyttades till Stockholm. Notera att oket(broket), tillverkat av Marstrandsverken, används fortfarande. Steneplan är ännu grusad på bilden, i början av 90-talet fick den en betongyta för att lösa problem med att grus försvann vid högvatten.

Sommaren 2004 köpte vi så den senaste kranen - en Krupp på 38 ton. Med fyrhjulsstyrning och bärförmåga på upp till 14 ton är den idealisk då det är trångt - och det är det... Dessutom är den en av få varvskranar utefter kusten som är miljöcertifierad och katalysatorutrustad. Till hjälp ut och in ur hallen har den en tio tons Hägglundstruck från 1973 - en slitvarg av sällan skådat slag. För den hugade kan man läsa mer om kranar här.

Nya kranen i arbete.

Att berätta om alla minnesvärda händelser eller människor som präglat varvet genom åren är omöjligt. På ett varv händer det oundvikligen de mest märkliga ting slag i slag. Varför vet jag inte - det torde dock inte vara någon svårighet för vilket varv som helst att fylla en tjockare bok med berättelser. Kring ett varv samlas också en mängd olika människor. Alla med sin inställning till båtar och båtliv. De mest osannolika händelser brukar uppstå i mötet mellan färgstarka personligheter och ett obändigt hav. Tyvärr går ju tiden - människor och händelser glöms bort.

Under 60- och 70-talet var även bryggbyggnation en del av varvets verksamhet. Bl.a. byggdes bryggor i vikarna runt Klöverön och på Dyrön. Till hjälp användes "Lysbåten", en båt byggd till Båtmässan 1966 för att få upp fiskarnas ögon för plastbåten. Den föll emellertid inte i smaken utan blev arbetsbåt för varvet istället. Dessutom fanns en pråm vilken brukade sänkas inne i viken innanför varvet då den inte användes (dock gav den sig iväg till Brunskär en gång då vattnet stigit kraftigt...). Då den skulle användas länsades den torr.

Torben vid sin tunga dam.

Den italienska militärbåten "Saratoga" efter sjösättning (1981?) Gulan syns också på bilden.

På denna bild ser man Kurt och Gunnar med "Lena". Tyvärr har fotot blekts en del i vänsterkant. Utanför portarna ser man husbåten (nr. ett skall kanske tilläggas) som står på slipen och skjulets öppning mot norr. Bakom Kurt låg målarverkstaden. "Lena" är idag plastad. Både Kurt och Gunnar arbetade på varvet. Kortet är taget omkring 1980.

På denna broschyr är bryggorna nybyggda. Till höger i bild ser man kontoret och vattentanken. Framför varvsbyggnaden står den gamla kranen som numer återfinns i Korsviken. Tappen har precis flyttats upp från pontonen som nu ligger innanför steneplan. Till höger på varvsbyggnaden ser man ingången till bostadsdelen - ett utrymme som vid tiden för bryggbyggnationerna upphörde att vara dagrum för personalen. I ett stuvutrymme innanför bostadsdelen där berget fick bilda den inre väggen rymdes otaliga mängder med knepiga prylar och trämallar. Här rymdes också en tid utrustning för kapelltillverkning. Till byggnadens nordöstra hörn(längst hitåt) flyttades kontoret så småningom. Vid tiden för kortet fanns där lager för motordelar o.d. och "gubbarna" fick kvittera ut de delar de behövde. I mitten av byggnadens östra del låg motorverkstaden vars fönster man ser till höger om kiosken. Längst till vänster var målarverkstad, lager, smörjoljeföråd och segelförvaring. En segelbåt står på slipen.

Astor på "Monet" som kört diesel till oss i många år. Numer lägger Dan-Tore, som tagit över båten, alltid till vid tankarna. Förr brukade "Monet" dock förtöjas vid tappbryggan. Ibland då vädret var dåligt och skepparen stressad kunde detta vara ganska oroligt. Vid ett tillfälle då jag stod längst ut på bryggan och skulle ta emot aktertampen blev tilläggningen inte alls bra, hela trädelen av bryggan lossnade från rälsramen och försköts söderut. Jag gjorde mig beredd för snabb reträtt, men även om bryggans ram också trycktes långt söderut tog den levande kraften slut så småningom och bryggan rätade upp sig igen, om än något skev. "Frisco" var en annan lastbåt som bistådde oss förr. Ville man ha något transporterat från Göteborg ringde man till sin leverantör som sedan körde ned delarna till Frisco. På detta vis transporterades allt från motorer till godis och glass. "Frisco" ägnades en egen utställning hos Claessons Trätjära på Ringön hösten 2001.

Provkörning av ny Marstrandssnipa. Författaren skymtas i fören.

Ett av de mest populära sätten att förstöra sin båt på, förutom grundstötningar, har också övats friskt vid varvets bryggor. Många osannolika manövrer har skådats genom åren. Från hunsade fruar som hoppar rakt i sjön istället för på bryggan då gubben ropar i aktern, till de mer tragiska fallen då folk hoppar halvtidigt eller halvsent och får hämtas med helikopter. Sedan finns förstås ett otaligt antal fall där mer eller mindre välputsade båtar används mer som ett medel för att utvärdera bryggans hållfasthet än något annat.

Sommaren 1995 sänktes varvets eka av en Princess 65. Båten låg först förtöjd vid tappbryggan, där den tankat diesel en gross. Sedan beslöt skepparen att förhala sitt bastanta flytetyg till träbryggan norr om Steneplan. Många förståsigpåare pekade hit och dit, och skepparens högtalarsystem gick varmt av order och kontraorder. Det som från början var en ganska bra idé, nämligen att vrida båtens för med hjälp av ett spring i aktern tills det att stäven pekade mot steneplan, utvecklades snart till en mycket dålig idé då båten visade sig för stor för det utrymme som fanns. Ekan fick ta smällen och kantrade och sjönk.

Det är också populärt att slita och dra i sin båt en stund, klagandes över de ovanligt kraftiga strömmarna som finns vid tappbryggan. Ofta försvinner strömmarna då man lägger ur växeln... Detta är faktiskt misstänkt vanligt, och man drar sig litet för att påpeka växelspakens position - det är bättre att båtägaren får konstatera och litet diskret rätta till sitt misstag själv eftersom det där med båtens handhavande, speciellt i fruns eller tjejens närvaro, kan vara ett känsligt kapitel.

I slutet på sjuttiotalet låg marstrandsfärjan (Lasse-Maja) vid steneplan för hämtning av sopor. Färjeföraren gick av någon orsak iland en stund (det var inte Kurt eller Gunnar) medans färjan låg och tryckte mot bryggan med växeln i. Emellertid började färjan vrida sig långsamt söderut. Till slut slant lämmen av steneplan och gav sig av på egen hand in i nästa brygga - en längre variant av tappbryggan. Vid denna låg en nyrenoverad träbåt som blev i stort sett helt förstörd. Som tur var klarade bryggan smällen.

Sommaren 2000 lekte några med en ny Hydrolift X17 mellan Koön och Klöverön. På eftermiddagen åkte författaren till Koön i något ärende och förtöjde ekan på Hedvigsholmen, mitt emot varvet. Medan jag förtöjde båten tittade jag på Hydroliften. Föraren körde först rakt från Hedvigsholmen mot varvet, sedan girade den hårt och styrde in mot Franckes marina. Ca. hundra meter från kajen girade den hårt igen, varpå föraren ramlade ur. Med full gas begav sig nu båten mot Klöverön, och jag besinnade för några ögonblick vad som skulle kunna hända om den åkte in i tappbryggan. Den girade emellertid långsamt åt babord, gick innanför Rockebåden och fick landkänning i klipporna en bit söder om Mjölkekilen. Det blev en ganska ordentlig smäll och båten kastades upp i luften en bra bit och voltade några varv innan den tog mark på andra sidan den lilla badviken. Vädret var stilla och man kunde höra hur motorn vrålade en stund innan den slutligen stannade. En ganska chockerande upplevelse egentligen, inte minst för den stackars rorgängaren som jag fiskade upp ur vattnet någon minut senare.

Fler bilder och text kommer snart!